Nu är det nästan en hel månad sedan jag skrev ngt på denna blogg. Fullkomligt bedrövligt. Ungefär lika bedrövligt som jag känt mig i någon vecka. Först tappade jag energin totalt och när jag väl hittade den så gjorde jag ju som vanligt bort mig.

Jag tror visst att jag inte är äldre än jag känner mig och då är jag f-n inte gammal. Har haft lite feberkänningar nu i 1,5 vecka och vad gör man så fort man får tillbaka lite ork. Jo man sätter 3 hundar i midjebälte och tar sina bungyjumpstavar och går en halvlång promenad vilket innebar att jag troligtvis snedbelastade mig och fick skitont i höger axels muskelfäste. Men det hindrar ju inte en galning som mig utan dagen efter tog jag först en 3 kilometerspromenad med 1 hund, sedan en cykeltur alldeles själv. På eftermiddagen var jag himla sugen på en riktig långprommis så jag tog hund nr. 2 och bestämde mig för milrundan.

Ha, sa kroppen och beslöt sig för att stoppa in en kniv i vänster lårmuskel efter ca. 200 meter. Ja inte bokstavligt då men det kändes som om ngn körde in en kniv där och av någon outgrundlig anledning kom jag ihåg att jag var 60 fyllda. Blev fktiskt lite rädd och gick runt kvarteret enbart och sen vilade jag i flera dagar. Tur det finns stora inhägnade planer så hundarna åtminstone får motion.

Men för att nu sluta snacka om mig så tänkte jag nu komma till det jag egentligen tänkte berätta. När man har ont får man ju tänka om vad man skall träna och då insåg jag att liten Mallenutt nog behövde lite skotträning. Inte för att hon på ngt vis reagerar negativt på skott snarare tvärtom. När vi tog 1:an på viltspår så stog hon på bakbenen och kastade sig fram i linan när skottet small. Fattades bara att hon hade skrikit också. Vilket hade kunnat vara nästa steg. Så nu gällde det att tänka till.Det var ju näst sista träningen på klubben innan sommarlov så vi åkte dit.

Bad om skott och gick på planen mot skytten och Malin hade full koll på Malin hela tiden (instruktören har samma namn som hunden) När skottet gick så var det fullt fokus på skytten jag petade henne mkt lätt på rumpan (ja inte skytten då:-)) Och hon satte sig lugnt och sakta, sen lockade jag på henne vi fortsatte gå och samma sak hände resterande 3 skott. Sista gången satte hon sig nästan alldeles själv. La vid det tillfället inte in ngt kommando utan allt var mkt lugnt och stilla och tyst. Jag är skitnöjd.

I dag har vi varit till Gimodammen och tränat vattenapportering och jag tror tamesjutton att pluttan blivit stor och förståndig. Hon levererade i handen de flesta gångerna okej inte 5 meter upp på land men snart så. Så för tillfället är jag skitanöjd med henne och med de andra 2 också. Efteråt åkte vi till HU för att dom skulle få springa av sig allt vatten och inte få vattensvans och nog sprang dom allt. Herregud vilken fart det är och hon ni vet den där vilda galna som stack i vintras och jagade lyssnar, går nästan fot lös. Under händer vill jag lova. Åtminstone ibland. PEPPAR, PEPPAR!!!!!